När jag kom till Kastrup vid 13:00 satte jag mig vid en dator på crewrummet för att googla lite om det här med strålbehandling av hjärntumörer hos hundar. Jag är inte den som vanligtvis googlar sjukdomar för då blir man bara hypokondriker, men jag ville ha lite kött på benen inför samtalet med veterinären imorgon. När en kollega sen kom fram till mig och sa “Sitter du fortfarande med det där? Du har gjort det i fem timmar nu…” insåg jag att jag suttit djupt försjunken i mina egna tankar och varit så insatt i allt jag läst att jag inte märkt hur snabbt tiden gått. Jag satt hela standby’n igenom, alltså sex timmar, med endast ett kortare avbrott för att gå och köpa något att äta.
Jag vet inte om jag är mycket klokare nu, men jag vet iallafall lite mer om hur det fungerar med strålterapi hos hundar.
När jag hämtade min lilla Yuki efter jobbet fick jag se en pigg och glad liten pälsbebis som var så glad att se mig att han hoppade upp i knäet på mig när jag böjde mig ner för att hälsa på honom! Blödig som jag är började jag gråta av att se hur bra han mådde, allt tack vare sitt morfinplåster och kortison. Han ska nu inte äta Fenemal (epilepsimedicinen) längre eftersom man vet orsaken till anfallen, som nu kortisonet ska motverka. Mer får jag veta imorgon. Dexter får dock vänta med att komma hem till sin bror (han är hos en vän just nu) efter inrådan av veterinären.
Nu är jag så glad att ni ska få ett inlägg om något annat än sjukdomar och ledsamhet. 🙂
