Idag skulle min älskade lilla pälsbebis ha fyllt 12 år, men lämnade oss istället den 2 december 2014.
Ni som har följt min blogg länge kanske tycker att jag är tjatig som påpekar detta varje år, men jag har aldrig saknat någon så mycket som jag än idag saknar min Yuki. Och jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket som när jag fick beskedet från veterinären över telefon att han nu var så dålig att det inte var humant att låta honom leva längre. Jag minns att jag bröt ihop och satt storgråtandes på köksgolvet, och bredvid mig satt Jonna och grät nästan lika mycket. Min mamma och mina systrar flög ner till Helsingborg från Stockholm samma dag bara för att vara där när han somnade in hos veterinären samma kväll.
Alla minns vi honom fortfarande så väl, hans små egenskaper, enorma personlighet och starka psyke. Det känns fel att säga att han var världens finaste hund, för att för mig var han ingen hund. Han var min bebis, trognaste vän och sidekick och alla i min familj såg honom som en självklar familjemedlem.
Tiden har gått så fort sedan han lämnade mig, men jag tänker fortfarande på honom och pratar ofta om hans påhitt. Och när jag skriver det här får jag fortfarande tårar i ögonen och ont i hjärtat.
