Det har varit en väldigt udda helg… Yuki låg inlagd hos veterinären till lördag förmiddag, men redan på fredagkvällen fick jag svaren från den MR-röntgen som de gjorde av hans huvud under flera timmars nedsövning. Det var inga goda nyheter. Jag kommer börja gråta bara av att skriva om det så jag håller det privat, men jag kan säga att jag grät i princip hela kvällen. Sen var jag så utmattad att jag somnade och drömde mardrömmar istället.
När jag fick hämta hem honom på lördagen var jag alldeles nervös. Helt sjukt att man är nervös för att träffa sin lilla pälsbebis! Jag fick prata med en veterinär som förklarade allt om hans tillstånd och all medicin han nu ska äta.
Jag har nu suttit hemma och vakat över honom och inte släppt honom med blicken mer än en halv minut som mest. Jag börjar känna mig ganska isolerad av att bara sitta hemma, men jag har inte haft något val. Skulle han få ett krampanfall till måste han få en extra dos medicin på en gång, och är det ett längre anfall eller fler än ett måste han åka in till veterinären igen. Men tack och lov (och peppar peppar!!!) har han inte haft något krampanfall sedan han kom hem igen. Så det är mycket goda nyheter!
En av de mediciner han nu äter, och förmodligen kommer äta resten av sitt liv, ska dock börja verka ordentligt och biverkningarna ska släppa. Det kan tydligen ta upp till två veckor, så just nu är han oerhört vinglig, hungrig och törstig. Det är även därför han kräver så mycket uppmärksamhet just nu. Han ska även gå på kortison i nästan två månader.
Bara sedan han kom hem igår har jag sett stor förbättring av hans beteende och jag börjar känna igen mitt lilla sälskin igen.
Jag försöker vara positiv och se möjligheterna istället för att bara tänka på det sorgliga. Jag ska försöka att inte skriva alltför mycket om detta (såna här privata saker brukar jag inte skriva om egentligen), men det är faktiskt skönt att få skriva av sig. Det är lite av min terapi.
Nu ska jag bara vara glad att jag har så mycket som får mig att le, och en av de anledningarna ligger bredvid mig här i soffan ihopkurad som en liten kanelsnäcka.
Graffiti på gatan när jag var i Los Angeles 2013.
Hoppas vovven kryar på sig, gör så ont i en när ens djur mår dåligt och man kan inget göra än att finnas vid deras sida.
Se det positiva i det hela 🙂 Varm kram
Tack för omtanken och de fina orden!
Kram!