Idag är det exakt ett år sedan jag bröt ihop och satt gråtandes på köksgolvet när veterinären ringde och sa att du inte gick att rädda. Att det inte var humant att låta dig vara kvar i livet längre. Att de tre tumörerna i ditt lilla huvud var alldeles för stora.
Att sedan sitta med dig i min famn och se dig somna in, hålla dig tills du blev kall och din päls var blöt av mina tårar är något av det mest fruktansvärda jag behövt göra. Det skulle ju inte vara dags så snart, du skulle ju fylla 10 år två månader senare och vi skulle ju ha många år kvar tillsammans!
Jag har aldrig saknat någon som jag än idag saknar dig. Jag har aldrig gråtit så mycket över att förlora någon som jag än idag gråter över att du har lämnat mig.
Min lilla pälsbebis kommer för alltid finnas på den mest speciella platsen i mitt hjärta, för det kommer aldrig finnas någon som du.
Jag är så tacksam för att det var du och jag i nästan 10 år. För alltid saknad, för alltid älskad.
“I loved you like there was no tomorrow… And then one day, there wasn’t.”
